Jag försvann helt igår utan en förklaring vilket inte är rättvist mot er alla. Ber om ursäkt till er som ringde igår men jag la undan mobilen hela dagen, orkade inte prata med någon. Facebook, instagram och bloggen är borttagen från mobilen, gör bara detta inlägg sen tar jag bort insta igen. Mycket snurrar i mitt huvud efter gårdagen men det var ett hårt slag i magen för mig. Cassador vill inte och då vill inte jag heller längre. Kommer starta tävlingen till helgen men får jag samma känsla igen så lägger jag hoppningen på hyllan tills jag bestämt mig för vad jag ska göra. Jag har försökt och jag har kämpat men ensam är inte stark och jag orkar verkligen inte mer!!!! 

 

 

 

och... ÄNTLIGEN TÄVLING!!!

 

Jag älskar verkligen att tävla! Jag älskar att fixa allt inför tävling, göra Cassador fin och putsa allt. Sedan älskar jag stämningen på tävlingsplatsen, träffa massa underbara människor och sedan ge allt inne på banan. Jag är verkligen en tävlingsmänniska!!

 

Allt är fixat inför i morgon, packat, putsat och Cassador är trimmad. Han va otroligt fin idag, inte alls larvig eller tittig och kom till arbete direkt. Jag jobbar mycket med att lösgöra honom i bakpartiet då han variit så spänd där innan, värst har det varit i högervarvet. Men nu de senaste dagarna har det gått över i vänster, trots att jag är stenhård på att alltid trimma lika mycket i båda varven. 

 

I morgon ska jag hoppa de första klasserna, 90 cm och 100cm i avd B. Vi hoppar dessa klasser för att få tillbaka rutin och självförtroende, utan det kan man aldrig klättra upp i klasserna. Nästa helg är det tävling i Laholm och även då ska jag hoppa 95 cm och 100cm men avd A i sista klassen. Efter det får vi avgöra om vi ska gå upp till 110 cm och det gör jag så fall på hemmaplan, har anmält mig till det men när det är hemmaklubb kan jag avanmäla mig samma dag, smidigt :)

 

Vi har även två dressyrtävlingar inbokade i höst, vi ska lära oss LB:2. Ser verkligen fram emot detta och jag tror Cassador gör det med, han älskar verkligen att visa upp sig. Är även lite sugen att bygga på min utrustning med en snygg plastrong, någon som har tips på bra hemsida där man kan köpa en?? Inte för snordyr, lagom pris och helst utan bling. :) 

 

 

När jag hade trimmat klart Cassador idag och lämnat all utrustning i stallet gick vi in i ridhuset för att fortsätta att träna på att buga. Asså denna häst är ju makalös, jag ställde upp han mot väggen och skulle påbörja packning, då slänger han upp knät och frambenet och visar hur duktig han är :D Han vet ju att han får godis efter han lyft knät. Haha, han är för bra den där. Tänk om jag nu kan lyckas, så himla roligt!!

 

 

 

 

 

Första dagen som jag påbörjade träningen att lära Cassador buga. Det gick asbra!! Han gillar inte riktigt att backa men det har han aldrig gjort så tyckte han gjorde bra ifrån sig. Lyfta på knät tyckte han va roligt, blanda sista gångerna lyfte han upp det riktigt högt. Mer än så här lärde jag inte honom idag. Steg 1 är halt, steg 2 är rygga och steg 3 är lyfta på knät. Sedan går man vidare och lär honom hålla knät i luften och inte sätta ner det. Sist så ska han hålla upp knät och rygga samtidigt, på så vis ska han senare komma ner på knät. WOW, tänk om jag lyckas... :)

 

 

 

Idag mina läsare, idag äntligen fick vi till den bästa känslan på hoppträningen på väldigt länge. Allt flöt på, Cassador va asmega lugn så jag till och med fick smacka några gånger för att han skulle tagga till lite. Vi hoppade en liten bana och det va så roligt, kunde inte sluta le. Det som är så jäkla roligt nu är att jag äntligen känner att jag ger min häst den bästa förutsättningen, ridning som han gillar. Han är en så nöjd häst nu, mycket nöjd över sitt liv <3 På lördag är det dags för tävling i Ängelholm och vi hoppar 90cm och 1m avd B. Resten av helgen är inte helt spikad, Mr X är bortrest så jag får hitta på något annat spännande.

 

 

 

 

...make it worth living"

 

 

Livet är inte en dans på rosor och absolut inte när det kommer till att välja ett liv tillsammans med hästar. Vi alla har ett val, eller hemskt nog tyvärr inte alla, men vi som kan välja, det är vi som klagar mest! Jag tänker inte gå in på människans tunnelseende, egocentriskhet, samvetslöshet... m.m. Utan jag tänker lägga tyngd på vad vi faktiskt KAN göra med våra liv, VI som kan välja leva det. 

 

Lägg tid och kraft på det ni älskar, spara pengar kan vara bra för framtiden men är du snål och sparar allt, både livsglädje och pengar så kanske du aldrig någonsin får njuta av det. För du vet inte om du lever i morgon, ingen vet. Jag har valt det dyra livet och lägger nästan alla mina pengar på just min livsglädje, hästar <3 I några minuter kan man ibland ¨ångra¨ det men då ställer jag mig frågan, vad hade du gjort då Erica?? En del av mig säger att jag inte hade bott i Sverige, jag hade levt livet som en äventyrare och en annan de av mig säger att jag hade haft ett väldigt tråkigt liv.

 

Jag ser dagligen människor som är sura och klagar på sina liv, hur svårt är det att göra något åt det?? Att göra andra beslut och ta ett steg åt sidan för att samla kraft kan vara så lite men göra så mycket. Inget i livet är givet och jag hade idag kunnat stå med en fet plånbok, men frågan är då, hade jag varit lycklig??

 

Mitt tips är att slösa lite med lyckan, inte slösa massa pengar i onödan utan låt ditt hjärta visa vägen. Jag vet att jag pratat om detta innan men det är så viktigt, att man faktiskt tänker med sitt hjärta ibland och stänger alla andras åsikter ute <3

 

Om ni vill ha en riktig tankeställare hur kort livet faktiskt är för en del, tyvärr en stor del på denna jorden. Så ska ni se filmen, the fault in our stars. En gripande kärleksfilm som verkligen sätter livet på spel men även i den svåraste stunden så låter de hjärtat visa vägen <3

 

 

 "Inte ett öga torrt, samma med filten..."

 

 

 

 

Obeskrivlig lycka och svar på träning att hårt slit lönar sig, det fick jag avnjuta idag. Cassador började med att flyga i luften innan vi kom in på utebanan, ja bokstavligt stegrade sig in på banan för att han är en stor jäkla bebis. Det ligget hindermaterial precis vid ingången, som det alltid gör och Cassador är bara så larvig. Men efter alla dessa år tillsammans har jag byggt upp en frysbox i magen och vi tar oss igenom det hemska tillsammans. Väl inne på banan så byggde jag fram två sockerbitshinder med 21m mellan, varvade med 6 och 5 språng. För första gången på länge så förstör jag inte för honom, utan jag ger honom space. Jag sitter inte och tar en massa innan hindret, jag lättade mer och bjöd in han till att tänka själv. Tänk att något så lätt ska vara så svårt?! Jag har befunnit mig i en ond cirkel alldeles för länge, en del av mig har suttit och förstört för Cassador på grund av osäkerhet och okunnighet. Medans den andra delen har skrikit hur fel det är, hur kasst jag rider m.m. 

Jag har tryckt ner mig själv alldeles för länge nu, dags att komma upp till ytan och äntligen känna mig stolt som ryttare. För idag jobbar båda mina sidor på lika villkor, jag vill inte vara en dålig ryttare men för att lyckas måste man ibland gå igenom ett helvete för att sedan skina starkare än solen. Så känner jag just nu, jag besitter en lycka och glädje som vi alla ryttare vill uppnå. Jag vet hur jag ska trimma min häst nu som gör han till en nöjd häst efter 5 minuter, inte 60 eller inte alls. Men bara för att det börja släppa kommer vi att hålla oss på låg nivå tills vi är övermogna till att gå upp i högre klasser igen. Jag har kämpat hela livet för att min dröm ska bli sann, att kunna äga en häst. Nu äger jag två och har inprincip uppnått den största gåvan en hästtjej kan få. Nu ska jag se till att värna om denna gåva och tid tillsammans med Cassador, jag ska inte ångra en dag. För vi vet aldrig när det blir den sista ❤

 

 

Bilden ni ser nedan, det lyser glädje på långt håll och gett solen konkurrens ;) Jag säger det inte ofta och brukar inte ordet om jag inte verkligen menar det men... Jag ÄLSKAR Cassador ❤ Vi kanske inte var menade för varandra men jag ska göra allt för att bevisa motsatsen!

 

 

 

 

 

 

Woho, idag hittade jag på en grym övning och Cassador va helt galet fin. Jag tog med mig det som jag fick lära mig hos Pernilla sist, att rida i sluta fram till hinderna. Detta gör att hästen lossar spänningar i bakparti och runt korset, det är säkert därför Cassador va så himla lugn när jag tävlade. Så enkelt om man bara gör rätt och vem vill inte ha en lugn och rörlig häst?!

 

Jag ställde fram två sockerbitshinder på en båge och ett vanlig krysshinder på den långsidan jag inte korsar sockerbitshinderna. Detta är en evighetsbana, som jag älskar, där man kan komma i båda varven utan att rida snett igenom och byta galopp. Man fortsätter bara långsidan upp när man hoppat krysset och kommer på övningen i andra varvet. 

 

På bilden börjar jag på det blåa sockerbitshindret till höger. Jag kommer i höger varv och rider i sluta ända fram till hindret, efter så rider jag rakt en eller två steg sedan ställer jag honom i sluta i andra varvet mot nästa hinder. Landar och rider rakt en el två steg sedan ställer jag honom inåt och vänder upp mot krysset i sidledes. Här flyttar jag honom i öppna för att variera under banan och inte bara flytta i sluta. Jag säger bara WOW så fin han va, detta funkar kanon på honom och han väntar och väntar och väntar tills hindret kommer. Helt magiskt!! Ni som har lite heta hästar och som har svårt att vänta måste prova denna övningen, el jag skulle varmt rekommendera den :)

Haha, mobba inte mig för min ritning, Love paint :)

 

 

 

 

 

 

 

I 2,5 år var Cassador en väldigt orolig, rastlös och mer eller mindre galen häst. Det kändes som om man försökte med allt, men ingenting kunde lugna honom. Han vandrade och stegrande i boxen, även i stallgången och sprang runt. Han levde rullan i hagen och varje gång han skulle få en ledig dag hade jag ångest. För jag visste att han inte skulle klara det, då han varje gång gjorde sönder staket och fastnade i trådar. Sista gången minns jag så väl, fick ett telefonsamtal där de sa först "Det är lugnt, Cassador mår bra men.." Hjärtat i halsgropen varje gång de ringde, denna gång hade han dragit båda trådarna, snurrat runt och satt bokstavligt fast. Tråden hade även fastnat mellan skon och hoven så han kunde inte röra sig fören de skärde loss honom. Änglavakt varje gång, tror alvarligt att han har minst lika många liv som en katt. Men sen den dagen gick det upp ett ljus i honom och han lät tråden va, ett tag ialf. 

 

Ridningen har verkligen satt prov på oss och även där kunde jag inte rida honom efter en vilodag. Lösgalopp el longering var det bästa för honom. Idag red jag honom efter två dagars vila och han va lugn, arbetsvillig och helt underbar att rida. Visst har han fortfarande sina dagar då det slår slint men låångt ifrån förut. Varje dag kommer han till mig nu och jag känner verkligen hur vi växer som ett team. Jag lyssnar mer på honom nu än vad jag någonsin har gjort, ibland tror jag vi alla behöver stanna upp och lyssna till vad hästen försöker säga. Det är som natt och dag för bara ett år sedan och jag vill aldrig i hela mitt liv uppleva det med honom igen. 

 

 

 

 

Nä nu får jag skärpa mig, lite mer bloggning måste till, ni är ju grymma som besöker mig varje dag. Det minsta jag kan göra är ju att anstränga mig lite ;)

 

Igår jobbade jag hela dagen så hände inte så mycket. Hade en mysig helg med Mr X och vi avslutade den med hotellfrukost på söndagen innan jobbet. När jag kom hem efter 20.00 ställde jag mig och diskade, tvättade och städade rent. Så idag när klockan ringde hade jag noll lust att anstränga mig. Lät Cassador få en till välförtjänt vilodag och jag passade på att dra två filmrullar hemma, en extra söndag helt enkelt. Jag såg först en animerad film, the legend of the guardians, sen kom syrran hem och då tittade vi på the longest ride. Har ni sett någon av filmerna?? Den första har jag sett flera gånger, så fin är den. Sen den andra var ju helt galet, snyftade bra!! Se den!! :)

 

 

 

Livet består av hinder som vi måste ta oss över, denna helg tog vi oss över ett. Jag åkte till Harplinge helt själv, tur jag har världens snällaste häst som bara står och väntar när jag fixar med allt. Jag hade ett mål med dagen, att ge Cassador den BÄSTA förutsättningen, behålla lugnet och ha en mjuk hand. Inte lätt alla gånger att åka själv till en tävling och sedan hoppa fram själv, som tur va första klassen 95 cm så hinderna var ju aldrig högre än så på framhoppningen. Cassador kändes väldigt lugn men lite taggad, aldrig som förr men ett litet sug fanns i honom. Första fick jag tyvärr inte filmad men andra rundan fick jag filmad av en gullig liten tjej. Det tråkiga är bara att jag inte kan ladda upp klippet, men det kommer, ska verkligen försöka få in det här så ni kan se hela rundan. Första gången vi hoppar gräs och Cassador är lugn, försöker inte slita sig, inga bogar som åker ut i svängarna. Det fanns en sväng i andra klassen, 3:an till 4:an som va helt åt skogen men vi klarade den. I andra klassen brukar Cassador alltid vara väldigt taggad men igår så va han nästan mer lugn än i första. Fick knappt fram honom innan ettan vilket ni även kan se i filmen, en lugn och kort galop, helt galet.

 

Majoriteten av sprången som ni kan se nedan är för mig ett svar på att vi är på rätt väg. Cassador hoppar väldigt runt för att vara honom och jag ger honom eftergift i sprången. Jag visste inte att känslan och resultatet skulle bli så här bra, målet är ju att man vill lyckas men man vet ju aldrig hur det blir. Nu ser jag fram emot hösten, några hopptävlingar inbokade men även dressyrtävling. När, var och hur, det kommer <3 Tack alla ni som peppar och grattar oss på vägen, vi finns här för varandra, i ups and downs.

 

 

 

 

Jag har till för någon månad sedan aldrig någonsin haft någon rädsla för att hoppa några hinderhöjder. Jag har kunnat styra mot vad som och inte känt rädsla, feghet eller osäkerhet. Men mina sista hopptävlingar så växte rädslan fram och sista klassen vi gjorde i 1.25 flög självförtroende bokstavligt av mig och landade platt fall på marken. Det var då jag la hoppningen åt sidan några veckor och började med dressyren. Jag ville inte se ett hinder, jag använde inte hoppsadeln på flera veckor, snöade in mig helt i dressyren. Vilket jag idag är väldigt tacksam för, hade inte detta hänt så kanske jag inte hade lagt ner så mycket tid och gjort min dressyrdebut. 

 

Som tur va så kunde inte dressyren överta hoppningen i mig helt, jag älskar verkligen att rida in på dressyrbanan och ge allt. Även att få sitta på en så fantastiskt fin dressyrhäst som lägger all fokus på att göra allt rätt in i minsta detalj. Men hoppningen är jag och jag kunde bara inte ge upp det, även om det låg på marken, ja djupt ner i ett hål. Om det går dåligt i en gren så tror jag verkligen att det är bra för både häst och ryttare att bryta helt och gräva ner det i några veckor tills man känner sig redo att ta fram det igen. För en del kanske det räcker med några veckor men beroende på vad som hänt så kan det även ta längre tid. För min del så ville jag få tillbaka självförtroendet innan jag blev ännu mer osäker på om jag faktiskt kan hoppa igen?! Jag kände såhär, visst kunde jag vänta med att anmäla mig till någon tävling för ingen hoppträning, varken för Pernilla eller Thomas var ju 100% klockrena. Tränarna är verkligen grymma och för varje hoppträning så lär jag mig alltid något nytt. Men det som händer är att jag förstör för mig själv ibland, hästen gör alla rätt men jag pajar för mig själv, jag ger upp helt enkelt. Tappar helt avståndsbedömningen och blir alldeles för hård i handen. Jag vill, jag vill, jag vill men det går inte. Helt hysterisk inombords men behåller lugnet på utsidan, allt löser sig heller inte på en dag. För även om jag vissa stunder förstör för oss så glänser vi i andra, det går framåt även om vi ibland står still och måste ta ett steg tillbaka. Cassador är så lugnt nu och väntar på mig, vilket han aldrig har gjort innan. Jag måste nu bara lära mig, tillsammans med min häst, att ta oss an hinderna med ett självförtroende i ett team. 

 

Så hur övervinner man sin rädsla?? Jag tycker att prio ett är att vända sig till en jordnära hopptränare som vill att man lyckas, som vill lägga ner tid och tro att man kan komma tillbaka till tävlingsbanan igen. Privatträning de första gångerna är något jag kan rekommendera, all fokus på dig och din häst. Sedan skulle jag hoppa några språng varje dag, sockerbitshinder är perfekta, gärna relaterade avstånd då det ofta är där mellan problemen uppstår. Man kan även lägga ut lite bommar som man kan göra till en bana, man får använda sin fantasi helt enkelt :) Sen en sak till, ingen fråga är för dum för att fråga, speciellt inte när man ber om hjälp och förståelse. Ingen är perfekt och vi rider inte OS i morgon, vi lär oss på vägen mot våra mål och den som inte frågar får heller aldrig lära sig.

 

 

Detta inlägg var en önskan från en läsare, hoppas du och ni andra finner lite inspiration om ni har hakat fast eller den dagen ni gör det. Även eliten får backa ibland, ingen är perfekt. Självklart hoppas jag ingen gör det men om ni gör det så är ni inte ensamma. Det gäller bara att ha tålamod och få rätt hjälp att komma upp på spåret igen.

 

 

 

 

 

 

Idag har jag och Cassador varit nere i Ängelholm hos Pernilla och fått oss en dos både av det ena och andra. Jag bad Pernilla rida Cassador först, trimma igenom och stämma av lite, han såg riktigt fin ut i slutet. Det är så roligt att se sin egen häst under en så duktig ryttare som Pernilla. Medans hon rider kan hon även förklarar vissa delar i ridningen som jag sedan kan få prova efter henne, guld värt! Hon hoppade han en stund och sedan fick jag hoppa upp, varje gång vi gör så här är det en aha-upplevelse. Pernilla har förmågan att kunna lossa en häst från all spänning, Cassador har nog haft alla möjliga spänningar i kroppen men sen jag började rida för Pernilla blir de mindre och mindre. Idag kunde jag sitta och hoppa Cassador på en serpentinbana och han va aldrig spänd, stressad eller studsig. Han bara njöt och gjorde precis det jag ville. Tyvärr vågar jag inte lita på mig själv riktigt än och får ibland inte till det, men majoriteten av sprången blev riktigt bra. Just nu känns det som jag måste hoppa varje dag, nu skulle man haft fler hästar att rida. 

 

Här kommer en liten story från idag :)

 

Det värsta som kan hända, hände, att mobilen går upp i rök. Jag är nere i Ängelholm och Pernilla sitter och trimmar Cassador. Jag erbjuder mig att ta bort lite grenar som hänger in på banan, slänger ifrån mig mobilen på gräset och fixar grenarna. När jag sen ska ta min mobil igen är den spårlöst borta. Jag vet att jag la den i kanten men Pernilla ringde och ringde men inget ljud hördes. Jag började sortera grässtrå efter grässtrå och finkammade slänten men ingen mobil. Herregud, skalet är rött och den kan ju bara inte försvinna... Tillslut hittade jag ett litet litet hål som ni kan se mitt på bilden. Inte tusan kan jag väl prickat detta lilla hål?! Jag försökte stoppa ner handen men det var för djupt och läskigt. La örat mot hålet när Pernilla ringde och NU kunde jag höra en ringsignal. Jag petade ner ett dressyrspö för att kolla hur djupt det va och nästan hela försvann, som tur är han jag långa och smala armar så det vara bara att bita ihop och ner i hålet. Fingertopparna nådde precis och upp kom en mobil och en snigel på köpet. Att vi inte dog av skratt efter det...det ska vara jag i ett nötskal. Hålkänslan var det inget fel på!!

 

 

 

 

Idag fattas inget, jo en sak men det kommer till helgen ;-) Idag började jag med en härlig sovmorgon, sen åkte jag till stallet för att trimma min galna prins. Ja han var allt annat än roligt igår, tänkte köra intervaller i en backe men Cassador ville en gång sedan skulle han stegra i protest, flera flera gånger. Så igår var det faktiskt skottpengar (inte bokstavligt) på honom. Ny dag idag och jag har verkligen förmågan att glömma gårdagen, vilket är så skönt när han är ett monster. Vi trimmade i ridhuset, ställde fram två småhinder på medellinjen med 21m mellan. Normala fall kommer man med 5 galoppsteg men jag varierande och ville försöka klämma in så många jag bara kunde, UTAN att han blev studsig, spänd, sen eller stressad. Det fixade vi och vi fick in 11 stycken och det är helt magiskt coolt för mig med tanke på vad vi har gått igenom. Trodde aldrig han skulle bli så lugn och fin, samt arbetsvillig. I morgon ska vi åka ner till Ängelholm och hoppträna. Pernilla ska rida Cassador först sen jag, spännande.

 

Efter stallet idag va jag bjuden på lunch på Niklas och Isabellas båt i Haverdal. Det va så gott och mysigt, vädret på havet kunde ju inte blivit bättre. 

 

 

 

 

Idag åkte jag och en vän till Hylte Ryttarförening med Cassador för att övervinna min rädsla som tyvärr har smugit sig på mig. För en månad sedan kunde jag och Cassador inte ta oss över 60 cm, det gjorde att han tappade suget och glädjen till att hoppa, även jag likaså. Idag gjorde jag bort mig i första klassen som ni redan läst om, men det visste inte Cassador utan han kanske tyckte att det va fruktansvärt lång väg till sista hindret (hela fyrkantsspåret och lite till). En liten miss vid sista hindret i omhoppningen i sista klassen också som jag tar på mig men hade det varit Cassador förr så hade han hoppat. Jag har bytt bett på honom och det kommer att ta ett tag innan han accepterar det fullt ut och vågar ta mer initiativ men det han gjorde idag va fantastiskt och jag är så stolt över både honom och mig. Jag själv tycker att dessa två rundor är, trots mina missar, stort steg i rätt riktning. Ni får jättegärna kommentera vad ni tycker där hemma, ni vet att jag älskar all möjlig feedback för jag vill bli bättre. Även om jag och Cassador har fått backa några steg så ser jag väldigt positivt till detta, allt kan bara bli bättre med sunt tänk och mycket träning.

 

Hylte Ryttarförening är en jättemysig tävlingsplats men det tog alldeles för lång tid mellan klasserna. Det var väldigt få starter men trots det så drog det ut på tiden. Något som jag däremot blev väldigt glad och överraskad över var att mina föräldrar dök upp utan förvarning. Jag skrittade runt och väntade på min tur och så fick jag syn på de uppe på kullen, jag blev så glad och kunde inte låta bli att ropa på vår hund, som därmed blev helt galen när hon inte fick komma och hälsa på mig. Vi älskar att överraska varandra och jag ville inte vara sämre så jag tog och åkte hem direkt efter tävlingen, packade min väska och drog hem till småland. Påvägen köpte jag kräftor, räkor, ostar och tilltugg. Väl hemma körde jag en lite omväg runt husen för att de inte skulle se bilen, smög mig på dem och skrämde bokstavligt livet ur dem. Haha, då var jag nöjd, aldrig sett pappa så skrämd :) 

 

 

 

Sista hindret är inte med på filmen ^^ ( vi kan lotsas att ni ser hela bana ;D)

 

 

 

 

 

Haha, jaa... vet inte om jag ska skratta, gråta el vara arg på mig själv. Jag har ialf lärt mig att jag aldrig kommer att slarva med att gå banan. Första rundan kändes så fin och Cassador va lagom taggad, jag hittade riktigt bra omhoppningsvägar som ingen tog och min prins va så himla fin. När vi gick i mål så va jag så glad och stolt, men jag tyckte det va lite konstigt när en tjej fortfarande höll uppe en flagga. Japp, jag red förbi sista hindret, glömde helt av att det var 13 hinder. Den missen tog förstaplatsen från oss, så pinsamt och fy va arg jag va på mig själv. Så mycket som jag tävlat nu ska detta inte hända. Suck!! Jag deppade ihop och återhämtade mig till nästa klass. Det kändes bra på framhoppningen, detta tack vare guldhjälp av @carolinetbj 😘. Inne på banan taggade han till lite mycket innan start så jag trimmade han på volter först. Jag va så nervös, spyfärdig och helt matt i kroppen. Jag hann och tänka, "åh jag vill tävla dressyr nu", men mitt tuffa jag bet ihop och jag tänkte att jag måste övervinna rädslan. Cassador lyssnade på mig och kändes helt fantastisk hela rundan. Vi var felfria fram till sista hindret, där blev det tyvärr ett stopp. Jag red superbra på den linjen i grunden men jag red inte tillräckligt väl i om hoppningen. 

 

Jag är annars väldigt stolt över mig själv att vi lyckades ta oss över allt och att jag faktiskt försökte rida väl. Vi behövde verkligen detta för vårt självförtroende. Nu taggar vi om till Harplinge nästa helg!!

 

 

Film kommer ikväll :)