Jag har till för någon månad sedan aldrig någonsin haft någon rädsla för att hoppa några hinderhöjder. Jag har kunnat styra mot vad som och inte känt rädsla, feghet eller osäkerhet. Men mina sista hopptävlingar så växte rädslan fram och sista klassen vi gjorde i 1.25 flög självförtroende bokstavligt av mig och landade platt fall på marken. Det var då jag la hoppningen åt sidan några veckor och började med dressyren. Jag ville inte se ett hinder, jag använde inte hoppsadeln på flera veckor, snöade in mig helt i dressyren. Vilket jag idag är väldigt tacksam för, hade inte detta hänt så kanske jag inte hade lagt ner så mycket tid och gjort min dressyrdebut. 

 

Som tur va så kunde inte dressyren överta hoppningen i mig helt, jag älskar verkligen att rida in på dressyrbanan och ge allt. Även att få sitta på en så fantastiskt fin dressyrhäst som lägger all fokus på att göra allt rätt in i minsta detalj. Men hoppningen är jag och jag kunde bara inte ge upp det, även om det låg på marken, ja djupt ner i ett hål. Om det går dåligt i en gren så tror jag verkligen att det är bra för både häst och ryttare att bryta helt och gräva ner det i några veckor tills man känner sig redo att ta fram det igen. För en del kanske det räcker med några veckor men beroende på vad som hänt så kan det även ta längre tid. För min del så ville jag få tillbaka självförtroendet innan jag blev ännu mer osäker på om jag faktiskt kan hoppa igen?! Jag kände såhär, visst kunde jag vänta med att anmäla mig till någon tävling för ingen hoppträning, varken för Pernilla eller Thomas var ju 100% klockrena. Tränarna är verkligen grymma och för varje hoppträning så lär jag mig alltid något nytt. Men det som händer är att jag förstör för mig själv ibland, hästen gör alla rätt men jag pajar för mig själv, jag ger upp helt enkelt. Tappar helt avståndsbedömningen och blir alldeles för hård i handen. Jag vill, jag vill, jag vill men det går inte. Helt hysterisk inombords men behåller lugnet på utsidan, allt löser sig heller inte på en dag. För även om jag vissa stunder förstör för oss så glänser vi i andra, det går framåt även om vi ibland står still och måste ta ett steg tillbaka. Cassador är så lugnt nu och väntar på mig, vilket han aldrig har gjort innan. Jag måste nu bara lära mig, tillsammans med min häst, att ta oss an hinderna med ett självförtroende i ett team. 

 

Så hur övervinner man sin rädsla?? Jag tycker att prio ett är att vända sig till en jordnära hopptränare som vill att man lyckas, som vill lägga ner tid och tro att man kan komma tillbaka till tävlingsbanan igen. Privatträning de första gångerna är något jag kan rekommendera, all fokus på dig och din häst. Sedan skulle jag hoppa några språng varje dag, sockerbitshinder är perfekta, gärna relaterade avstånd då det ofta är där mellan problemen uppstår. Man kan även lägga ut lite bommar som man kan göra till en bana, man får använda sin fantasi helt enkelt :) Sen en sak till, ingen fråga är för dum för att fråga, speciellt inte när man ber om hjälp och förståelse. Ingen är perfekt och vi rider inte OS i morgon, vi lär oss på vägen mot våra mål och den som inte frågar får heller aldrig lära sig.

 

 

Detta inlägg var en önskan från en läsare, hoppas du och ni andra finner lite inspiration om ni har hakat fast eller den dagen ni gör det. Även eliten får backa ibland, ingen är perfekt. Självklart hoppas jag ingen gör det men om ni gör det så är ni inte ensamma. Det gäller bara att ha tålamod och få rätt hjälp att komma upp på spåret igen.