Idag har jag och Cassador varit nere i Ängelholm hos Pernilla och fått oss en dos både av det ena och andra. Jag bad Pernilla rida Cassador först, trimma igenom och stämma av lite, han såg riktigt fin ut i slutet. Det är så roligt att se sin egen häst under en så duktig ryttare som Pernilla. Medans hon rider kan hon även förklarar vissa delar i ridningen som jag sedan kan få prova efter henne, guld värt! Hon hoppade han en stund och sedan fick jag hoppa upp, varje gång vi gör så här är det en aha-upplevelse. Pernilla har förmågan att kunna lossa en häst från all spänning, Cassador har nog haft alla möjliga spänningar i kroppen men sen jag började rida för Pernilla blir de mindre och mindre. Idag kunde jag sitta och hoppa Cassador på en serpentinbana och han va aldrig spänd, stressad eller studsig. Han bara njöt och gjorde precis det jag ville. Tyvärr vågar jag inte lita på mig själv riktigt än och får ibland inte till det, men majoriteten av sprången blev riktigt bra. Just nu känns det som jag måste hoppa varje dag, nu skulle man haft fler hästar att rida. 

 

Här kommer en liten story från idag :)

 

Det värsta som kan hända, hände, att mobilen går upp i rök. Jag är nere i Ängelholm och Pernilla sitter och trimmar Cassador. Jag erbjuder mig att ta bort lite grenar som hänger in på banan, slänger ifrån mig mobilen på gräset och fixar grenarna. När jag sen ska ta min mobil igen är den spårlöst borta. Jag vet att jag la den i kanten men Pernilla ringde och ringde men inget ljud hördes. Jag började sortera grässtrå efter grässtrå och finkammade slänten men ingen mobil. Herregud, skalet är rött och den kan ju bara inte försvinna... Tillslut hittade jag ett litet litet hål som ni kan se mitt på bilden. Inte tusan kan jag väl prickat detta lilla hål?! Jag försökte stoppa ner handen men det var för djupt och läskigt. La örat mot hålet när Pernilla ringde och NU kunde jag höra en ringsignal. Jag petade ner ett dressyrspö för att kolla hur djupt det va och nästan hela försvann, som tur är han jag långa och smala armar så det vara bara att bita ihop och ner i hålet. Fingertopparna nådde precis och upp kom en mobil och en snigel på köpet. Att vi inte dog av skratt efter det...det ska vara jag i ett nötskal. Hålkänslan var det inget fel på!!