I 2,5 år var Cassador en väldigt orolig, rastlös och mer eller mindre galen häst. Det kändes som om man försökte med allt, men ingenting kunde lugna honom. Han vandrade och stegrande i boxen, även i stallgången och sprang runt. Han levde rullan i hagen och varje gång han skulle få en ledig dag hade jag ångest. För jag visste att han inte skulle klara det, då han varje gång gjorde sönder staket och fastnade i trådar. Sista gången minns jag så väl, fick ett telefonsamtal där de sa först "Det är lugnt, Cassador mår bra men.." Hjärtat i halsgropen varje gång de ringde, denna gång hade han dragit båda trådarna, snurrat runt och satt bokstavligt fast. Tråden hade även fastnat mellan skon och hoven så han kunde inte röra sig fören de skärde loss honom. Änglavakt varje gång, tror alvarligt att han har minst lika många liv som en katt. Men sen den dagen gick det upp ett ljus i honom och han lät tråden va, ett tag ialf. 

 

Ridningen har verkligen satt prov på oss och även där kunde jag inte rida honom efter en vilodag. Lösgalopp el longering var det bästa för honom. Idag red jag honom efter två dagars vila och han va lugn, arbetsvillig och helt underbar att rida. Visst har han fortfarande sina dagar då det slår slint men låångt ifrån förut. Varje dag kommer han till mig nu och jag känner verkligen hur vi växer som ett team. Jag lyssnar mer på honom nu än vad jag någonsin har gjort, ibland tror jag vi alla behöver stanna upp och lyssna till vad hästen försöker säga. Det är som natt och dag för bara ett år sedan och jag vill aldrig i hela mitt liv uppleva det med honom igen.