3 år firade vi i dagarna, 3 hela år. Jag minns dagarna som om de va igår, jag tittade igenom en massa försäljningshästar på youtube. Skulle egentligen leta efter en annan häst, tips från en bekant, men så dök du upp, jag såg dig hoppa runt på hinder som om de vore sockerbitar för dig. Du såg inte så stor ut, väldigt tunn och nätt, jag kunde inte släppa dig, kärlek vid första ögonkastet. Det var något med dig som de andra inte hade, jag kan inte sätta tummen på vad men du lyste, som en klar stjärna. Inom en vecka stod du i MIN box, min egna stjärna, så mörk och vacker på utsidan. Men inombords bodde en osäker individ, som säkert aldrig fått kärlek och respekt från någon på två ben. 3 hela år, 3 väldigt jobbiga och långa år. Ups and downs, säger dem, ja livet är verkligen en berg- och dalbana. 

 

3 år tog det, för några andra månader eller 1 år, men för oss, 3 väldigt instabila år. Det tar tid innan man hittar varandra, men 3 år!? Man försöker hela tiden se ljuset genom tunneln, man är hård på utsidan men så svag på insidan. Det är många nätter har jag somnat med tårar som rinner ner för min kind. Osäker, hjälplös, liten, kass och alldeles alldeles ensam. Ett leende kan dölja allt, för det är egentligen jag. Jag älskar att vara glad, så om jag inte är det, vad hjälper då?? Klister och ett fejk leende funkar, på med det och sen kör vi. Men deep deep inside, vill jag sälja min dröm och gömma mig.

 

 

 

 

 

 

Väggen är hård och smakar därefter. Dålig vana kan tyvärr bli vardag, för oss blev det så. Vi gled in i en otroligt dålig cirkel att må dåligt, kämpa utan att det kändes bra. Samma rutiner, ridning, hoppning, träning och tävling. Vi fortsatte och väggen va inte långt borta, vi kunde känna smaken av tegel. En dag, när jag gick till hagen som vanligt för att hämta Cassador. Till och från kom han, när han kände för det, men nu. Han ville inte komma, han stod i ett hörn, ett tråkigt hörn i en pytteliten sandhage. Jag, en grimma och lite motion sen borde vara mer lockande än det han valde i denna stund. Han tittade på mig och vände sedan bort blicken. Jag gick in för att hämta honom, men han vände på sig och gick. Jag försökte fånga han men han sprang iväg. Han ville inte umgås med mig, han ville inte sätta på sig grimman som sedan skulle leda han till stallet. Där vi sedan kunde göra iordning oss för lite rolig motion. Nej, han sa verkligen nej. Nu hade min stjärna slocknat, min fina prins ville inte längre. Han ville hellre stå i ett tråkigt hörn, omgiven av sand, hjälp, vad gör jag för fel?

 

3 långa år, vi gled ifrån varandra mer och mer. Jag försökte allt, (trodde jag) men tillslut sa det PANG! Vi gick omkull, jag hamnade under och min prins kunde släkt mitt liv. Men han gjorde allt för att inte hamna över mig, han reste sig fort och jag såg han försvinna i full galopp, jag va i chock. Jag skrek, men ingen hörde mig. Jag trodde mitt ben va av, men jag reste mig upp fort och kände att det funkade att springa på. Jag sprang, haltandes, samtidigt som jag ringde efter hjälp. Som tur var hade jag mobilen på mig, fick tag vännen som bodde där, hon sprang för att möta upp Cassador och hennes mor åkte efter mig. Jag fortsatte att springa, jag hann tänka allt hemskt i huvudet, vägen gick precis bredvid stallet där stora fordon korsar varje dag. Jag blev upphämtad och när vi började närma oss gården innan vårt stall, ser vi min vän hålla i honom lite längre bort. I sanden vi körde på kunde vi se sicksackspår där Cassador hade skrittat och hälsat på alla hästarna. Han hade stannat precis innan den stora vägen, hästarna kanske räddade hans liv. Jag va nu väldigt ledsen, men samtidigt arg och rädd. Jag va arg på honom, men det var mitt fel, inte hans. Väl hemma på gården så började Cassador gå konstigt, en korsförlamning?! Vi visste inte men det visade sig sen vara en muskelbristning. Jag tappade allt, eller det sista lilla hoppet och orken jag hade kvar. Min prins, mitt allt, min dröm, fick nu åka iväg på lösdrift för återhämtning och vila, paus från mig och verkligheten.

 

Det är inte längesedan, bara 23 veckor sedan olyckan inträffade och mitt wake up call. Idag står jag stadigare än någonsin på jorden, efter allt vi gått igenom. Det har gjort mig stark, men samtidigt lyhörd, försiktig och jag tar inget förgivet. Vändning var Pernilla, en duktig ryttare som följt oss här på bloggen, hon ville hjälpa oss att komma på banan igen, men på en helt annan ridning. När jag ser på honom idag, så ser jag en glad och stark häst. Han har så otroligt mycket i huvudet denna häst. Han skulle aldrig stå och sova bort en dag i hagen, finns det något roligt att göra så gör han det. Hyss och bus står högt upp på listan. När jag går till hagen idag, varje dag, så sitter gamla minnen kvar. Kommer han att springa iväg? Vill han inte komma till mig? Värst var det efter vi hade hopptränat, men nu, idag, så är det en glad häst jag finner dagen efter en hård hoppträning. Jag hinner inte ens komma fram till hagen fören han står i utgången och väntar på mig med huvudet hängandes utanför. Det räcker att jag ropar på honom så kommer han direkt, han kan lämna maten och sina grannkompisar för mig, för lilla mig!? Han njuter av att vara häst idag, han är en fantastisk individ och en jäkla fajter. Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan där jag talade om för er att han inte är så kelig, men jag får nog ta tillbaka det. Jag kelar med honom varje dag även om han inte ger lika mycket tillbaka som Corvette gör. Men jag kan inte jämföra honom med Corvette, alla visar kärlek på sitt egna vis. Även om det kan vara lite kärleksnyp ibland. Men han blir lätt svartsjuk, likt andra killar, så får man inte gosa med andra killar i stallet. När jag klippte honom idag, fy vilket tålamod han har med mig. I slutet tar jag loss grimman för att klippa ansiktet, han lägger huvudet i famnen när jag klappar honom i pannan och ger mulen massa pussar. Gråten var inte långt bort då <3 Han såg lite trött ut, jag gick bort för att hämta något i sadelkammaren. Han spände upp sig med huvudet högt och tittade efter mig, "lämna mig inte, kom tillbaka". När jag kom tillbaka sen omfamnade jag honom och han släppte kylskåpet och myste i min famn. Puss, puss, ja det blev pusskalas, jag och min alldeles egna stjärna, min fina prins.

 

 

Keep fight for what you believe in, you only live once, make sure it was worth it!!