Något som vi hästmänniskor kan bli bättre och sämre på är att hjälpa mer och snacka mindre. Vi är väldigt duktiga på att lägga oss i andra människors hästar och saker men när det väl kommer till kritan så hjälper vi inte varandra. Jag är långt ifrån proffs och min meritlista är inte mycket att hänga i julgranen. Jag har inga SM-medaljer eller ridit jättestora tävlingar. Däremot så har jag erfarenhet av två unghästar och både träning och tävling med dem. Jag är och kommer förmodligen alltid att vara amatör men en stolt sådan. Inga medaljer eller utmärkelse i bagaget men ett varmt hjärta och en massa envishet.

 

Igår fick jag ett meddelande från en mamma som bor där jag kommer ifrån. Hon undrade om jag skulle vilja hjälpa hennes dotter med hennes häst, ge henne lite råd och tips då hästen påminner lite om Cassador. Jag blev otroligt glad över detta och svarade omedelbart att jag ställer upp. Jag vet hur jobbigt det är att stå med en häst man inte riktigt vet vilka knappar man ska trycka på. Jag hade inte sett hästen så jättemycket men jag såg den live på sista tävlingen i Styringe och hennes ridning påminde väldigt mycket om mig själv innan.

Så idag åkte jag ut där de står uppstallade, erbjöd mig att hoppa upp först för att känna på hur hästen är. Red igenom och hoppade några skutt innan dottern fick hoppa upp. Jag kände vad hästen behövde bli starkare i och även vad ryttaren behövde jobba på. Vi la inte så stora krav och hoppade bara små kryss. En väldigt fin häst som är positiv och älskar att jobba, men kräver sin ryttare och att man faktiskt jobbar den mer eller mindre varje dag. Det var lite skillnad på ryttaren idag från det jag såg på tävlingen, men även jag vet att det är skillnad på träning och tävling. Inte lätt alla gånger och få allt att synka. Om de vill så hjälper jag de på söndag, men vi skulle höras om det :) Detta var bland det roligaste jag gjort på länge, kände mig ringrostig då jag inte ridit på 1,5 vecka men att få hjälpa en ung och väldigt duktig tjej gjorde mig extra glad.