Tack till er som svarat, tack för att ni tog er tid, jag tyckte det va jätteroligt att läsa igenom det ni svarat på. Det verkar som att ni alla vill samma mer eller mindre och det är ju bra. Jag kommer att försöka gå efter det ni svarat på här nedan, ibland lite utanför ramarna men skönt att ha detta nu som jag kan gå tillbaka till och kika på om jag tappar bort mig. Om ni kommer på något mer ni som läser igenom det som står här, kommentera gärna.

 

 

Det är roligt att läsa att det jag vill förmedla med bloggen dyker upp i era svar om varför ni läser den. Jag vill med min blogg tala om att det går att lära sig rida, träna hårt, tävla och även klättra upp i klasserna även om man börjar seriöst på äldre dagar, 20+ för min del. Något som jag har varit från dag ett är just ärlig, om det dyker upp en kommentar som kanske är ett påhopp, elak eller annorlunda frågor, så försöker jag verkligen att svara på det och reda ut det. Även det som handlar om hästarna, jag vill berätta allt för er, mer eller mindre. Jag lever inget perfekt liv, min vardag är som många andras, som en berg och dalbana.

Det är roligt att driva en blogg som en helt vanlig människa, jag försöker inte att skryta med något eller göra mig märkvärdig. Jag har en sponsor och marknadsför deras produkter, thats it. Ingens liv är på rosa moln, inga kändisar som många ser upp till, lever på just rosa moln. Jag tror det är viktigt att man som bloggare är just ärlig och vara sig själv, för ni som läser vet tillslut om man ljuger.

Jag försöker att inte blanda in för mycket av mitt vardagsliv, mest för att jag inte tror ni vill veta, men även för att jag vill försöka ha det så mycket hästigt som möjligt. Jag vill få in mer film men för att få det måste jag be någon om hjälp. Jag har inga anställda eller mor och far som bor i närheten, men tittar någon på så försöker jag fråga, även om jag börja tycka det är otroligt jobbigt.

Jag har många gånger funderat på hur öppen jag ska göra min blogg om mitt privatliv, ibland vill jag berätta så mycket men jag blir alltid hejdad av mig själv innan jag börjat skriva. Som till exempel, hur otur jag har med killar i mitt liv, men en del av er vill säkert inte läsa om det, medans andra kanske är mer nyfikna. Jag får suga lite på denna karamell hur mycket jag ska ge er, ni får gärna komma med tips.

Det gör mig väldigt glad att läsa det sista ni svarat på, för man kan faktiskt ibland få för mycket av det goda. Jag kan ibland ge er för mycket av något som ni kanske inte vill läsa eller kanske har tröttnat på. Jag kan nog prata för oss alla bloggare, vi kan nog upprepa oss om saker och ting, sådant som gör er irriterande. Även snöa in oss på något som inte alls intresserar er läsare, inlägg som vi kan hålla för oss själva. Jag försöker alltid hitta en röd tråd med det jag skriver om, mig eller hästarna.

Jag vill med bloggen inspirera, att det går faktiskt att lyckas här i världen, även om man inte är född på röda mattan eller får det bäddat för sig varje kväll. Jag skulle säga att vi i hästvärlden lever på mycket tur, kärlek och träning. Alla vi som tävlar gör det på samma villkor, det är bara oss själva vi kan skylla på när vi ser vårat resultat. Tränar vi alla på samma villkor (mer eller mindre) och kämpar mot samma mål så kan tyvärr inte alla ta sig dit, det hänger väldigt mycket på tur. För oturen kan dyka upp närsom, skador, sjukdommar och kanske rent av tappar intresset, det är ju väldigt oturligt.

Vi alla, eller till den största delen av skalan, gör detta för att vi älskar det. Vi älskar våra vänner på fyra ben som kämpar i ur och skur tillsammans med oss. Även om en månadshyra kostar lika mycket som att springa och lyfta skrot i ett år, samt att utrustningen aldrig är komplett, bensinen går åt som en vattenpöl i öknen och skadar en häst sig så försvinner sparkontot lagom till det just blivit påfyllt. Trots detta, så gör vi det för att vi älskar det, vi hinner se de ljusa stunderna mellan alla svackor. Vi vill kämpa till nästa trappsteg, även om man lätt blir nerputtad.

Utan träning kommer man ingenstans, det finns ingen som tävlar innan dem tränar. Inte ens Henrik von Eckerman eller Rolf Göran Bengtsson skulle bege sig till en tävling utan att träna innan, om det nu är 1.30 eller 1.60 för dem. Man måste förbereda alla hästar på vad som komma skall, men största delen av träningen är för ryttarens skull. För många skyller på hästen i de fall det blir fel, på marken, ute i skogen, på banan eller på tävling. Men det är vi, även jag har gjort det, lagt skulden på hästen. Min hjärna har kommit så långt i sin utveckling att jag kan analysera om allt som händer bland hästarna till att det var eller är mitt fel, det är jag som visar vägen för min häst.