Carro skrev ingen fråga men jag ville publicera det hon skrev i samma inlägg som hon skrev det till. Jag har ju redan visat er två andra fina kommentarer och nu även denna. Ni ska veta det att jag blir otroligt glad och rörd. Ert stöd - när jag verkligen inte kunnat se ljuset i tunneln med mig och Cassador, all er hjälp - med Razzias mugg och Cassadors foder, vänliga ord och massa "ge inte upp" klappar på axeln, även spark i baken. Jag trodde aldrig någonsin att min blogg skulle kunna bli så full av liv som den är nu, med både hästarna och er vid min sida, jag tycker det är helt fantastiskt. Även om jag egentligen kanske inte har tid till att blogga så tar jag mig den tiden, jag gillar verkligen att göra detta med er. Jag, hästarna och NI = Icusen.blogg.se <3

 

 

 

 

Det känns nästan overkligt med Cassador. Han är lugn, jag är lugn, vi har utvecklats på en helt ny nivå. Vi har börjat om från början, jag har lärt mig rida honom på ett sätt som han verkligen älskar. Jag trodde, kanske lite hemskt, men jag trodde aldrig jag skulle få känna så här igen. För när man inför varje pass inte visste hur det skulle sluta, känna förtvivlan och skuld, känna hur glädjen sakta rann ur en. Nu kommer Cassador till mig varje dag när jag hämtar han i hagen, även om jag kanske släppt ut han i 30 minuter, någon gång i full galopp. När vi åkte och tränade i söndags stod han stilla på vägen dit och stilla på vägen hem, bara det är en vinst för mig.

 

Självklart kommer vi att komma ut på tävling igen, men jag och Pernilla har beslutat att vi tar det steget nästa år. Cassador är en otrolig häst med enorm kapacitet och även Pernilla säger det att hoppa kan han redan så det behöver vi inte träna på. Vi ska fokusera på att få honom lugn, stadig/stabil och rakriktad mot hinderna, detta kommer att ge honom uthållighet och styrka för kommande år. Cassador är en häst som ger 110% på alla hinder, så även en banan på 60 cm nu kan vara nog så krävande för honom och mig.

 

 

 

Jag tar alltid ett halvår i taget och försöker inte tänka så långt fram, jag vill ha roligt på vägen och inte känna mig pressad mot mina mål. Men en dröm vore, en vacker dag, att inta banan på Falsterbo eller någon annan stor tävling och hoppa. Det kan vara 1.20, det kan vara 1.40, men höjden finns inte med i mina drömmar. Vart mina drömmar slutar och blir verklighet får ni se då, om ni följer med på vår resa ;)