För första gången på väldigt länge kan jag känna glädje, och att VI äntligen är back on the road. Jag har hittat en tränare som verkligen funkar för mig och Cassador, vi har flyttat till ett ställe där vi trivs och det finns möjligheter. Att känna sig strypt, ovälkommen, vilsen och helt enkelt meningslös. När man inte vet vad man ska göra eller ta sig till för att lösa ett problem och man har verkligen trott man försökt allt. Då känns livet verkligen hopplöst och gnistan är så gott som död...

 

MEN ni har verkligen stöttat mig och trott på att det finns en väg, en lösning och att ge upp fanns inte hos många av er. Givetvis fanns det dem som hörde av sig och föreslog "ge upp" som att sälja och att Cassador skulle bära någon annan ryttare men för mig är det inte en lösning (tjurigt envis). För mig har alltid lösningen varit att kunna funka tillsammans, men då krävs det att man får rätt vägledning. Jag säger inte att mina förra tränare var dåliga utan när vi började vår down period så kunde inget bromsa det med att säga hur jag skulle rida istället. Det blev bara värre och värre och ja vi var verklien ett hopplöst fall på träningarna. Vilket verkligen tog musten ur oss båda..

 

Jag tror vi alla vill känna så som jag har strävat efter länge men inte kunnat hitta just det. Att kunna känna glädje på hästryggen, att känna team-spirit och att båda parterna i teamet kan kämpa med blod, svett och tårar. Vi ryttare är ofta envisa och ska hoppa upp i sadeln med bruten tumme, ett pajat knä, skadade ben m.m. Vi vill kämpa och det vill även våra älskade vänner på fyra ben. Det finns dem som kan hoppa runt en hel bana med smärta utan att säga ifrån, för de vill göra sitt bästa och kämpa tillsammans med sin pilot. Jag har känt detta så många gånger med Cassador, han vill för väl hela tiden, men tillslut orkade jag inte med att se han lida, inte av ett ont ben eller skada utan av smärta psykist för att det inte funkade längre.