Det ni ser idag, på filmklippet, är vår första riktiga hoppträning på väldigt länge. Ni som följer mig vet att det sista jag gjorde innan Cassador åkte iväg på vila va hemskt. Så, nu är det glömt och nu blickar vi framåt. Som sagt, detta är bara början och vi har mycket mycket att jobba på. Pernilla skulle hållt i en hoppträning på hemmaplan för mig och en vän men tyvärr fick hon förhinder och vi fick göra vårt bästa på egen hand. Däremot så ringde hon upp mig och coachade mig på telefonen, vad jag ska tänka på och hur jag ska rida honom. Tips som jag verkligen försökte tänka på men hade sjuk svårt att få till, ex trycka ner hälen och sitt still. Så enkelt men så svårt, öva, öva och öva. 

 

Jag brukar tala om för andra hur de ska sluta upp och kritisera sig själva hela tiden, många är för hårda och ser inte det som är bra utan bara det dåliga. Jag vet, att vi har mycket kvar att jobba på men jag har legat så djupt under isen så jag tänker inte trycka mig själv längre ner. Utan se det som är positivt och berömma mig för det som är bra och sedan jobba på det som är mindre bra. Det jag presterade idag, på egen hand, tyckte jag va bra. När jag red, valde ett tempo innan och sedan väntade tills hindret kom, jag var inte jag, jag var någon helt annan. Innan svalade jag små isklumpar, men nu hade jag ätit upp ett frysskåp. Mitt mål är att äta upp en hel frys, att kunna sitta där, steeen cool och ha kontroll utan att vi båda får frispel. Kunna jobba på lika villkor, som ett team. Ett steg i taget och vi kommer att komma tillbaka jag och Cassador, ett steg i taget..