Jag var 17 år, hade haft några förhållanden innan men ingen utav dem sa riktigt klick och framkallade fjärilar i magen som ville stanna. Jag dejtade först en kille ett tag, jag var osäker på vad jag ville då detta var en förhållandetyp i mina ögon. Han va snäll, duktig på att laga mat (älskar män som kan hetta till det i köket), kreativ, många bollar i luften m.m. Jag skriver ofta att jag går på känslan när det gäller hästar, ingen utav mina hästar har jag köpt efter att jag ridit dem, jag gick helt enkelt på känslan och när det kommer till killar så litar jag stenhårt på den även här. Som sagt så gick det ett tag och jag var fortfarande osäker på killen jag träffade, men en dag så träffade jag en annan kille genom denna kille, som va en utav hans kompisar. Denna kille blev en vän till mig, vi träffades och hittade på saker tillsammans, enbart som vänner. En dag så slog det mig, att jag va blind, den nya vännen började kännas som mer än en vän och jag stod nu med bland det svåraste valen under denna tid. Jag minns det som igår, jag skulle nu vara tvungen att välja mellan att ha kvar två vänner eller kanske få mannen i mitt liv och därmed en ovän. När man är 17 år ska man inte behöva välja så, så kände jag i den stunden. Jag gjorde ett val och det gjorde inte bara ont i mig utan även min blivande pojkvän som i sin tur förlorade en vän. I nästan 7 år höll det mellan mig och denna kille, han var 3 år äldre än mig. Han var väldigt kreativ, målmedveten, älskade att laga mat lika mycket som jag och vi gjorde det nästan alltid tillsammans. Vi var ofta ute på utflykter, vandrade i skogen och lät inte vårat förhållande växa i en soffa. Även när jag bodde i USA i 6 månader så var vi tillsammans och han va över och hälsade på. Självklart hade detta förhållande några dalar men när vi hade våra toppar så trodde jag verkligen att denna kille was the right and nr 1 for me. När det tog slut på riktigt, vi bodde tillsammans i vårat egna krypin, så hade det vart dött länge. Det var det från min sida ialf men min andra hälft fattade aldrig situationen och trodde att allt skulle bli bra, bara sådär. Jag tänker inte gå in mer på detaljer vad, varför och hur, men jag kan säga det med några (lite fler) enkla och väl förstående ord. När jag öppnar mig för någon, talar om för mannen att jag älskar honom, vill bygga vårat egna hus, se våra barn växa upp och leva tillsammans tills det börja växa mossa på oss. Dessa steg tar jag inte på en vecka, det tar år för mig att komma så långt. Jag tror det tog 6 månader innan jag kunde säg att jag älskade denna mannen om inte mer. Ordet älskar är för mig ett starkt ord, man säger det inte om man verkligen inte menar det och kan stå för det. För många idag kastar detta ord omkring sig som om de inte förstod innebörden med det, för mig är det något jag bygger upp, styrka, kraft och en oändlig kärlek. Men en dag fick jag bara nog, under en lång tid som jag skrev hade det dalat för min del och min personlighet även så. Det viktigaste för mig, det som jag värdesätter mest av allt på denna jord är min familj. Min familj går före allt annat, karriär, hästar, vänner... ja allt. När då någon som jag har sålt min själ till, min kärlek, mitt allt.... när denna person helt plötsligt vänder och sätter företag och pengar i 1:a hand. Då har han satt sin sista potatis i mitt land. Hellre bor jag på gatan med min familj, än att bli så psykiskt utfryst på grund av pengar och företag. Att få se sin familj må så dåligt och även se sig själv tyna bort bit för bit var fruktansvärt. Aldrig mer, aldrig någonsin skulle någon få krypa in på vårat skinn och förstöra omedvetet på grund av pengar. Helt sjukt vad pengar kan styra, förstöra och göra oss olyckliga. I detta fall så var det medvetet men ändå omedvetet, att en människa inte kan se vad som händer och förstå vad han gör med någon som man älskar, det är för mig helt ofattbart. Det tog lång tid för mig innan jag kunde fatta det där jobbiga men så viktiga beslutet, tillslut var jag inte människa och jag var inte den Erica jag en gång va. Jag kan tänka mig idag och många andra dagar att fler än jag har fått uppleva något liknande eller lever i det svåra. Kärleken är blind och har man otur så har man sålt sin kärlek till djävulen, vilket gör att man inte så lätt kan hitta tillbaka upp till ytan. Viljan kanske finns men hjärtat och själen är inte alltid lätt att övertyga och ta sig ur det hela. 

 

När det kommer till utseendet så har jag dejtat snygga killar med lite mindre innehåll, och jag har även träffat killar med lite mindre till utseende och ett välfyllt innehåll. Killen som jag träffade i nästan 7 år föll jag inte pladask för. För mig var han inte den snyggaste killen på jorden, hade inte den muskulösa kroppen och drog inte till sig blickar. Men för varje dag jag lärde känna honom, från en god vän, så växte han i mina ögon. Han var för mig den snyggaste och perfekta killen i världen. Prad Pitt, Jason Statham eller vem som hade jag kunnat ställa bredvid min prins under denna tid då jag ändå inte hade kunnat se dem på grund av att min andra hälft hade bländat dem med både sitt inre och yttre. Så nej, jag dömmer aldrig någon efter utseendet, därför hatar jag att träffa killar på krogen och av min erfarenhet finns det bara nötter på sådana ställen. 

 

Det har nu gått några år, nästan direkt efter det långa och tärande förhållandet träffade jag min riddare. Han var verkligen min riddare då han räddade mig. Jag trodde verkligen inte att det fanns något bättre än det jag hade haft, vad visste jag?! Jag var ju bara 17 år när vi blev tillsammans och många år i samma rum gör att man tror att det är den världen som är verkligheten. Tyvärr höll det inte, milen mellan oss, kulturen, olika mål och rötter gjorde tyvärr att det inte funkade. Men han var verkligen det bästa som någonsin hänt mig. Allt det vi gjorde under 1,5 år, det var magiskt, han gjorde mig hel och till en ny och fantastisk människa. Jag kommer vara honom evight tacksam...

 

Det kanske är lätt för er att säg nu att jag ska ge mig ut och hitta den där mr right one for me. Ja jag har slutat att titta, har det dykt upp någon precis framför mig så har jag bara blivit så fruktansvärt besviken då allt för många killar lever dubbelliv och är inte sina tjejer trogna. Helt sjukt vilken värld vi lever i, att det inte finns mer stakar i killar idag är ju helt sjukt. Så jag gömmer mig lugnt och tryggt i stallet så länge..... <3