... och peppande musik i mina lurar. Nu kör vi bloggen!! ;-)

 

 

Börjar med att svara på MalinKalins... =)

 

 

Jag började på ridskola när jag var 6 år, fick sluta när jag var 9 då min lillasyster var allergisk, först och främst. Men det kliade i min fingrar och kunde inte hålla mig borta helt. Jag spenderade många timmar i ett stall med arbetshästar, dessa hästar vars ägare jobbade med att röja i skogen där stora maskiner skulle förstöra skogen. Jag red inte mycket, satt någon gång på ryggen men hade min favorithäst och de hade verkligen ett stall fullt med stora bamsehästar. Jag försökte få med mig kompisar dit men ingen hade så stort intresse som jag. Jag va inte rädd, inte en enda gång, även om dessa stora djur på över 1 ton kunde mosa mig med en knuff så var de snällare än grannens hund ;) Det kom till en tid då detta inte räckte, jag krävde mer häst än det jag fick tillgodose mig med. Jag följde med andra vänner till deras stall i sjuan på högstadiet och hade en häst över någon helg men inte mer, va även i ett annat stall och red lite turisthästar. Sedan växte det mer och jag följde en kompis till ett annat stall i 8:an och fann familjen Peter och Kerstin Jigmo. De hade flera hästar och jag va nog som en liten igel i detta stall och tillslut fick jag en foderhäst som heter Libbe. Han var en svart häst halvblod/travare och en riktig fin vän. På honom lärde jag mig massor. Tror jag hade honom i lite mer än 6 månader, sedan kunde jag inte utvecklas mer. Han fick inte hoppa mer än 1 m pga sina ben och jag ville vidare. Då fick jag ta över deras sons grymma ponny, då han inte alls var intresserad. Detta var en MSV Connemara Ponny som jag hade lite mer än 1 år. Bestämde mig då för att satsa på skolan när jag började på gymnasiet och la hästarna åt sidan helt. Men det gick ju sådär, hade en foderhäst efter gymnasiet i ett år, hade en häst över en sommar och red hos en vän lite då och då. Jag åkte iväg till Italien bara sådär och jobbade med hästar i några månader, red 5-8 hästar om dagen. När jag kom hem red jag inte på ett tag igen, men saknade.. Då fick jag ta över en kompis häst då de inte funkade, hade henne i 1 år och när hon såldes åkte jag till USA, red inte på 6 månader, men åkte till ett mysigt och gammalt stall utanför Boston och nosade lite.

 

MEN MEN, när jag kom hem fann jag Corvette och köpte henne när hon va 5 månader. Hon fick stå kvar i stallet hon föddes i och jag började så småningom rida lite på de hästar som fanns där. Men inget funkade och jag började rida ordentligt på Corvette när hon va 3,5 år, innan dess red jag ju bara in henne och försökte uppfostra min galna 3 åring. Thats it =) Svårt och säga hur många år jag ridit så därför blev det ett långt svar <3 så egentligen skulle jag säga att jag bara ridit några år PÅ RIKTIGT =)

Jag hade ingen tränare som jag kunde vända mig till. Under många år kände jag mig mest till besvär med Corvette för det kändes inte som jag kunde lita på någon. Skitsnack var vardag och den ena pratade om den andra och de som varit bästisar kunde gå bakom ryggen ena dagen och fnittra tillsammans andra. Jag förstod mig inte på det livet och tillslut nä jag började sätta ner foten, då jag kände mig som en vante så blev det som värst. Jag och Corvette flyttade då till stan och där står vi än idag. Bland underbara människor som ställer upp på varandra. Inte en enda gång har jag känt skitsnack bakom ryggen, utan då har de sagt det till mig om det varit något. De människor som fanns här har ju haft hästar hela livet och nu kom jag, en gröngöling med en häst som va 4 år och bara några dagar efter kom Cassador 5 år. Inte en enda gång har jag tänkt, "shit vad har jag gett mig in på". Utan jag bet ihop och försökte med allt, men jag hade fotfarande ingen i min närhet som ställde upp på mig. Den ena ville att jag skulle sälja Cassador, den andra tyckte att Cassador va för svår för mig, Corvette var en devil enligt någon och många vänner har jag förlorat på grund av mina hästar och de vägar jag valt. Men förlorat är nog fel ord, de var aldrig några riktiga vänner. Hade de brytt sig om mina val och ställt upp på mig så hade de funnits där, i alla lägen, tuffa, svåra men även de glada och härliga moments hästarna gett mig.

 

Idag har jag däremot fler äkta vänner än någonsin. Jag har funnit många härliga vänner genom bloggen, men självklart har jag fantastiska vänner, icke hästkunniga, som har funnits hela livet. De har däremot inte kunnat stötta mig fullt ut som någon med hästbakgrund, men jag är så tacksam att ha riktiga och äkta vänner än de vänner jag har fått vara med om....

 

Min hopptränare idag är Amanda Ericsson som bor i Båstad. Hon jobbar och tävlar med hästar på heltid och har tillgång till en fantastisk anläggning. Jag har alltid 1000 frågor när jag kommer till henne och hon svarar alltid så gott hon kan. Hon är en grym ryttare, har fina hästar och är en hård men rättvis tränare. Gör jag fel skäller hon lite, gör jag rätt så ger hon mig beröm. Hon försöker att få mig att åka på de tävlingar de är på för då hjälper hon mig, hon coachar mig så gott hon kan, även om hon har massvis med starter och fokus på sina rundor. GULD VÄRT <3 Tyvärr är hon en lite upptagen person och inte alltid lätt att få tag i. Men jag är glad att hon kan och vill ta emot lilla mig. Jag och hästarna åker till henne på privat hoppträning på förmiddagarna och det ger mig så mycket!

 

Peter Eriksson kommer till Mickedala en gång i månaden och jag försöker vara med så ofta jag kan. Tyvärr jobbar jag kväll och inte alltid lätt att ändra tiderna och nu har det inte blivit på väldigt länge =(

 

Det finns två människor till som får stå ut med mina frågor och funderingar. Matilda som driver bloggen showjumper, henne besvärar jag med allt som rör utrustning och hästen yttre, för det mesta. Maggan är en dressyrtränare som håller till i grannstallet, henne frågar jag alltid om det är något som känns eller ser fel ut, hon har sjukt lång erfarenhet och jag tänkte faktiskt börja rida lite dressyr för henne nu under vintern.

 

Det finns verkligen guldkorn i min vardag som underlättar livets svåra prövning när det gäller hästar. Många som jag har träffat och stöter på under de tävlingar jag är på. De har till 90% sin föräldrar, familj, som engagerar sig på något vis, pengar eller erfarenhet m.m. Det har jag inget av... Jag har till och med åkt iväg på tävling helt själv med mina hästar samtidigt, ja jag vet, inte helt lätt men what to do?! Där saknar jag faktiskt goa hästtjejer som vill lära sig och utvecklas som hästskötare och även kunna lära sig mer än det som finns bakom ridskoleväggarna. Om jag hade varit i deras ålder hade jag gjort vad som helst för att få denna chansen men tar man den inte så kan jag inte heller tvinga någon...