Ensam, men stark
Klicka HÄR om du vill lyssna på en av mina favoritlåtar.
Hur många barn, ungdomar och vuxna får genomlida mobbning i sin vardag någon gång i livet!?
Alldeles för många.
Det kan handla allt från utseende till svartsjuka, avundsjuka och rent av jäkelskap. Du som utsätter människor i din omgivning för mobbning, är det verkligen värt det?? Mår du själv bra utav det??
Det finns inte någon i denna värld som har missat mobbning av något slag, sig själv, vänner eller familjemedlem. Jag tror själv att problemet sitter i de flesta fall hos mobbaren. Han eller hon mobbar andra på grund av att det saknas något kanske hemifrån, kan vara uppmärksamhet. Då kan vi gå tillbaka lite till, för då är det egentligen föräldrarna som brister i sin uppgift, att vara förälder, bry sig om sina barn och uppfostra dem!! Den som blir mobbad står oftast ensam, det är inte många som vågar stå upp för han/hon som blir mobbad, de väljer helt enkelt den enkla vägen. Tyvärr får alldeles för många barn genomlida detta, byta skola/skolor... =(
Detta är en del som pågår i mitt huvud. Jag har fullt med tankar, idéer och fullt med åsikter om allt mellan himmel och jord men är rädd för att dela med mig om allt på bloggen. Då jag har sett, vet hur det har gått och hur det går för andra bloggar.
Men jag tänker nu dela med mig lite av mig själv, vet att min blogg är lite opersonlig och inte genomblottad men jag hade valt det själv tills idag...
Under hela min uppväxt så har jag fått kämpa och stå ut med elaka tjejer. I grundskolan gick jag i en klass med 9 tjejer och 6 av dessa var mer eller mindre siamesiska tvillingar, det gick bara inte att sära på dem eller att få dem att ta in en 3:e i sin sammanväxta vänskap. I högstadiet var vi 5 tjejer, 2 var siamesiska tvillingar, 1 var ofta inte närvarande och 1 var mer eller mindre sin egna. Under 9 års kämpande med dessa siameska- och egotjejer så hamnade jag i en tjejklass på gymnasiet med 25 tjejer. Den klassen har både haft sin charm och jobbiga stunder. Det blev även gruppering där, lite större siamesiska grupper denna gång. Klassen delades upp i 2 stora tjejgrupper och en mindre utländsk med 2 killar och 3 tjejer.
Varför måste tjejer gruppera sig hela tiden??
Orkar inte gå in mer detaljerat hur klasserna uppförde sig men en sak är jag glad över, och det är alla underbara killar som har funnits där och stöttat en. Jag kan berätta om ett starkt minne som sitter fastklistrat bakom pannbenet. Det var en dag i 7- eller 8:an, det var när klassen innan lunch hade slutat. Alla har så fruktansvärt bråttom till matsalen och minst sagt med vem de ska gå dit med. De som äter minst, petar i maten och klagar på att den är äcklig, de ( tjejerna ) rusar dit först medans alla hockeykillar och jag, som äter för 2 personer varje dag är de som tar sig dit sist. Men just 1 dag minns jag, för jag vet att det kunde vara jobbigt varje dag att ta sig till maten, med vem man skulle gå med och om jag skulle få gå dit själv. Då var det inte en tjej kvar vid skåpen och man känner i hela kroppen att man orkar inte leta upp en lunchvän, då får man frågan från killarna i klassen "Ska du med och äta lunch Erica??"
Högstadiet hade både den bästa och jobbigaste tiden, låter konstigt men de goda bitarna under dessa 3 år strök över alla de jobbiga stunderna. Det var nämligen under denna tiden som jag blommade ut...
Om vi först backar tillbaka lite, under grundskolan, så hade tjejerna i klasserna 1, 2 eller flera "pojkvänner". Jag kanske hade någon flört men ingen "frågade chans". Jag har två minnen som jag kan dela med mig utav och det ena var under en gymnastiklektion och det var dans på schemat. För att dansa i ring måste man hålla i någons händer, då fick jag kommentaren "Fyy, vad torra händer du har". '
Vill man höra det när man går i 2:a klass och är 8 år??
Det andra starka minnet jag har från grundskolan är det där brevet....
Några, jag har förträngt detta men har för mig att jag visste vilka det var, skickade ett brev till mig men jag fick aldrig se det för min mamma... Kan hända att jag såg något för jag har för mig att det var ett A4 med röd text och kan hända att det var bilder på med. Inget kärleksbrev tyvärr...
När jag nu har öppnat den låsta kistan bakom pannbenet från grundskolan kommer det även fram ett minne till, ett fint minne. Min första riktiga pojkvän hade jag faktiskt i slutet av 6:an, men eftersom våran grundskola renoverades så flyttade 6:an upp till högstadiet, så därför ligger minnet på fel plats. Jag minns inte hur långt det varade men han var en populär hockeykille från en annan ort. Hur kunde det hända mig?? Så awesome var det, så länge det varade.
Ni kan läsa i rubriken att jag har valt att förknippa mig med den fula ankungen. Jag och den fula ankungen delar nämligen samma historia. Jag vet inte hur länge jag har sagt det nu, självklart förnekar mamma det, men det är både en sorglig och vacker historia, även för mig och den riktiga ankungen. Alla vet hur det börjar för den lilla ankungen. Han föds hos en familj som inte alls ser ut som han själv och det gör han till en mer utstött, ensam anka som blir retad för sitt utseende. Men med tiden så växer ankungen upp till en vacker svan och alla som retat den fula lilla ankungen får en liten smäll på näbben. Denna saga har ett mycket fint budskap där man inte ska döma någon efter utseendet, vilket vi i dagens samhälle gör vardagligen.
Jag tror inte jag är ensam om att känna igen mig i denna otroliga saga, en saga om verkligheten. Jag var inte populär när jag var liten, ingen ville hålla i min hand och jag fick uppleva elakhet och svartsjuka från andra barn, bli mobbad och utstött men ändå alltid vara stark? Jag var aldrig den snyggaste i klassen, jag hade spikrakt hår, vit hy, inga färgade ögonbryn och massa fräknar. Jag var heller inte den lugnaste och lydiga i klassen, som mamma alltid sa (säger) att jag hade myror i rumpan och kunde aldrig sitta still. Jag var helt enkelt full av liv och glädje, utan den energin vet jag inte hur jag hade varit idag. Jag vet i alla fall att jag var aldrig elak mot andra barn, jag var bara lite speciell.
Vem vill ha en ful ankunge??
Jag har inte fällt många tårar under min barndom, jag svalde dem istället och de gjorde mig starkare. De gav mig skinn på näsan och våga stå för vem jag är. Jag vill inte vara någon annan, jag är mig själv och har haft världens underbaraste föräldrar som har skyddat mig och mina syskon från mobbning och elaka barn. Deras kramar och massa kärlek har gett mig styrkan att tro på mig själv, även om man inte alltid kom hem från skolan och berättade allt så gav de en magisk kraft. Jag har nämligen inte, och är det fortfarande, varit den bästa på att berätta om svåra situationer och annat som händer. Vissa saker väljer jag att inte berätta för någon och jag vet att denna berättelse kommer att förvåna några i min närmsta omgivning. Lika väl som jag är en stängd mussla för den jobbiga tiden har jag även en konstant öppen mussla för allt bra som händer. Jag älskar att prata och tar för mig i alla hörn och kanter. Jag är inte tyst många sekunder och man kan nog säg att jag gillar att stå i centrum, men min barndom har ändå gjort mig ödmjuk. Jag skulle inte ställa mig i mitten med ett ego och vara elak. Jag skulle till exempel aldrig kunna vara ledare i ett gäng, det var därför jag pendlade mellan de två grupperna på gymnasiet, trivdes inte med gruppering. När man står i centrum står man oftast där själv, all fokus på just den personen. Jag tror att ensam har gjort mig stark och det är därför jag är den jag är idag, jag trivs att vara ensam. Jag har inget behov och måsten att vara med vänner varje dag eller varje helg. Men givetvis är jag lyckligt lottad som har underbara tjejiga vänner som verkligen förstår mig och bryr sig om mig och tar mig för den jag är.
Våga tro på dig själv, va dig själv och man behöver inte andras bekräftelser för att må bra. Ensam är stark, det är något som jag brukar använda, men jag är inte ensam, har aldrig varit och kommer aldrig bli. Familjen är det finaste jag har men även de trogna och sanna vänner som stannat kvar efter gymnasiet, det är dem som gör livet helt underbart. De finns där, även om jag bor själv och lever själv, så finns de enbart ett samtal bort. Nu är det även dags att plocka in mina trollungar i sagan som är mina allra allra bästa vänner, hur många gånger har man inte gråtit på deras rygg eller i deras famn, både lycka och lite sorg?? Torkat tårarna hos världens finaste vän och världens mjukaste (och hårigaste) famn. Trots att de inte kan prata och ge en svar på det man ber om så är dem världens bästa vän. Hade jag inte haft stallet att åka till och träffa mina trollungar så vet jag inte vad jag hade gjort idag, förmodligen något annat galet och livfullt....
Jag har nu lagt upp en bild som ni säkert känner igen lite tidigare i bloggen. Denna bild togs i helgen och jag la upp den som ny profilbild på FB och fick snabbt den finaste kommentaren och komplimangen på länge utav just en av de killar som funnits där under grundskolan och högstadiet. Ni kanske tycker den är lite annorlunda och ni själva hade kanske velat ha något helt annat, men jag älskar att läsa mellan raderna. För just dessa ord gick rakt in i hjärtat, det är precis det som jag har förklarat för er med mina egna ord, livet som den fula ankungen. Samma sak är det med ett årgångsvin, det kanske smakar vidrigt och äckligt när den först tillverkades men efter flera års "utveckling" så blir smaken bara bättre och bättre och bättre, till och med priset ökar för varje år. Jag menar, vi föds, vi utvecklas och blir en... underbar människa!!
Jag har nu ett förflutet, ett förflutet som ni har tagit del i, kanske 30% av vad jag har berättat. Allt går inte att skriva här, då får jag nog skriva en bok. Jag vet att min resa är bara en bråkdel av vad barn från hela världen får uppleva under sin bästa tid i livet, barndomen. Tyvärr är det dagens sanning, det finns de barn och ungdomar som får vara med om samma resa som jag, men de kanske inte har någon trygghet alls hemifrån och föräldrar som stöttar en. K Ä R L E K är nog världens billigaste plåster, den där kramen som man får av mamma och pappa. Även alla hårda ord, alla fajter, tårar och ilska. Allt detta, är K Ä R L E K!!!
Jag kan med min berättelse inte förändra världen, men ni som har läst den, ni har fått en inblick i mitt liv och har nu en liten aning om hur jag har haft det. Ingen är perfekt, jag är inte perfekt. Jag har mina brister och gör misstag och fel som alla andra. Jag vet att min största och sämsta sida är "att jag tänker före jag handlar", vilket jag fortfarande jobbar med. Men har man riktiga vänner i sin omgvning så är dem förstående och kan tala med en om det är något som sagts eller hänt. Man går inte bakom ryggen och snackar skit, på tal om att snacka skit så kan jag skriva ett lika långt inlägg idag med människor som jag haft i min omgiving som har munnen full med grodor. Men det tar vi en annan gång! "Försök att behandla folk i din omgiving så som du vill behandlad själv", gammalt ordspråk och alla vet att den finns men lever vi upp till den??
Med detta hoppas jag att DU, stor som liten. Inte låter någon i denna grymma men ack så vacker värld, få dig att tro att du är född till den fula ankungen, du är född till den DU är och är världens vackraste svan!!
Postat av: matilda
Hej du hade komenterat våran blogg på inlägget "tråkiga nyheter" nu har jag skrivit ett inlägg om det RIKTIGT HÄMSKA som hänt...... :'(:'(:'( om du är nyfiken på vad som hade hänt så kan du gå in och läsa.
Kram Matilda
Postat av: Kajsa
Hej! Vilken fin blogg. Kolla gärna in min. Bloggar om mode,skönhet,min vardag,fest och massa annat. ENJOY! Kram
URL: http://www.nattstad.se/T%C3%B6rnqviist
Postat av: Mamsen
Massa BAMSEKRAMAR skickar vi till dig
Svar:
Ica
Postat av: Rebecca
Du är stark min fina syster! HUGS AND KISSES FROM LITTLE SIS <3
URL: http://beccaspictures.blogg.se
Postat av: molly - jmphoto ♛
Vilken bra text och starkt av dig! Har också känt likadant många gånger men man får bara hoppas det blir bättre! :)
URL: http://jmphoto.webblogg.se
Fina underbara vackra du! Helt fantastiskt starkt av dig att våga berätta om det som hänt dig och vad du gått igenom. Du verkar vara en helt otrolig människa Erica! Jag är så glad att jag hittade dig, du ger mig sån glädje även fast jag aldrig träffat dig på riktigt.
URL: http://solstrands.blogg.seJag har inte varit med om samma sak som du riktigt, men jag kan tänka mig hur det känns och har känts för dig. Jobbiga saker som händer oss och svåra minnen som vi har att arbeta med resten av livet gör oss till ännu starkare personer än vad vi var innan, det är det jobbiga i livet som får oss att utvecklas. Men även det bra sakerna.
Jag har precis som du också haft en väldigt fin familj som alltid tagit mig under sina vingar och skyddat mig så gott de kunnat, och visst är man lycklig lottad som har en familj och vänner som bryr sig om en. Men även om man har fina människor runt omkring, så är det lika tungt att gå igenom endå för man slåss liksom mot sig själv på något vis.
Du är så stark som har fortsatt att vara Erica, den du föddes till och är menad att vara! Trots att du fått höra så många elaka ord och gått igenom så mycket, du är en otrolig förebild tjejen! Det är så starkt av dig att våga berätta, och många kommer att läsa din historia och bli starkare utav den!
Stor kram <3