Jag värmer upp Cassador och han känns som vanligt, pigg och glad. Inne på framhoppningen är vi båda fokuserade, hoppar fram på lilla hindret mjukt och fint. Hoppar sedan fram på räcket, fokus, hitta lugnet och jag jobbar C framför mig. När vi är klara med räcket tar vi oss an oxern, fokus, lugnet och han klipper till, känns precis som på en träning. När de ropar mitt namn tar jag ett maxat räcke och även där är C klockren och jag rider bra. Vi går sen in på banan, travar runt och C känns taggad men lugn. Visar han lite hinder och utsmyckningar men det känns som han bara vill att jag ska ge honom första hindret. Jag tar ett djupt andetag och börjar galoppera mot ettan..... sen säger det poff och all förberedelser/träning är som bortblåst. Jag blir så trött på mig själv..

 

Mitt under min runda så hinner jag tänka, katastrof, besviken och ångest över min ridning. Hur många känner så?? Jag vet att jag inte är ensam men jag vet ju själv när jag sitter på läktaren och ser någon rida orytmiskt. Jag får ont i magen av att se det och jag får ännu mer ont när jag ser mig själv rida så.. för jag vill verkligen inte rida så! Jag tränar hårt, förmodligen inte tillräckligt, men jag strävar mot att hela tiden utvecklas och ställer högre och högre krav på mig själv. Det fanns säkert någon ryttare idag som fick 8 fel men var mer värd min 3:e placering än vad jag va. Nu kanske ni tycker jag är hård mot mig själv men jag kan bara inte njuta fullt ut av en placering utan en bra och harmonisk runda. Den känslan strävar jag efter hela tiden, även om jag är väldigt bra på att sabba det själv.

 

Kände att jag behövde skriva av mig lite då jag inte kan gömma mig bakom en rosett och en fin placering. Visst är jag glad över placeringen idag men inte över min prestation. Jag fick många fina grattis hälsningar som man självklart blir glad över men jag skulle nästan kunna offra en tå, dem är ju så fula ändå, och byta ut orden mot, "Vilken fin runda ni gjorde idag". Jag vet att jag bara tävlat i fyra år, vilket är ganska länge nu och jag vet att jag har utvecklats mot det bättre. Det är bara det att jag får till ridningen hemma, på träning och på framridningen MEN inte inne på banan! Vet att min tränare inte är besviken men jag vill göra honom stolt över mig. Eller först och främst vill jag kunna sträcka på mig och vara stolt över mig själv! För även om jag har skrivit om fina placeringar och helt ok rundor så har det alltid funnits ett MEN.. "Bra runda men..." 

 

Jag skickade min runda till min tränare och där skrev jag "Här kommer filmen och du får gärna skälla på mig", han skrev bland annat "han hoppar fint men vi måste få ner din hand och jobba med rytmen, man måste alltid ha något att jobba med :)"  Från att ena stunden känna att man kanske skulle sadla om helt till dressyr till att få dessa ord från sin tränare. Självklart måste man ha något att jobba med men det skulle vara skönt om man kunde bocka av dessa två saker och lägga dem i ryggsäcken snart! Bryt ihop och kom igen Erica!! 

 

 

Jag är väldigt glad att jag har sparat gamla filmer så man kan gå tillbaka och kika på, speciellt när man gräver ner sig för de misstag man gör nu. Så nu ska ni få kika på ett klipp från april 2015 och det andra är från idag. Jag var väldigt nervös idag men det är ingen ursäkt alls, måste kunna hantera det.. 

 

 

Vill bara att min kille ska få njuta av sina rundor utan att piloten förstör hela tiden <3 En vacker dag...