Jag blir nästan förvånad varje gång jag ser mig själv hoppträna på film numera. Jag är mer lugn än någonsin och det gör även Cassador lugn och mer självsäker. Han kan fokusera på sin uppgift och inte bli störd av att jag sitter och flänger runt. Jag har en mer stilla hand och försöker hela tiden ha honom framför mig, innan har jag alltid legat steget före. Detta gör även att Cassador kan hoppa avslappnat med rygg och sträcka ut bakbenen över hinderna. När jag är spänd och rider som en kratta så blir Cassador likadan, dämed bli spången flacka och han kan inte kicka ut med bakbenen. 

 

Om det är någon häst på denna jord som är värld ett guldpris på någon hästgala så är det Cassador, för fy i fasiken vilken kämparglöd och tålamod han har haft med mig. En vanlig häst hade för det första inte tagit sig runt med mig på en hel bana, den hade slängt av mig, vägrat hoppa eller värst av allt, rullat runt med mig på. Men inte Cassador, han har verkligen räddat mig tiotusen gånger och nu i efterhand. När jag tänker på det och ser filmer, så får jag sjukt mycket ångest! Jag har flera minnen i huvudet men ett utav dem är när jag rider förbi/hoppar en läktare eller där det står publik och man kan höra hur livrädda de är när jag rider. Hemskt är det, jag kan själv låta så när man ser ekipage på banan som absolut inte borde vara där. Jag önskade, med facit i hand, att jag hade fått en bättre utbildning från start och att jag inte hade gett mig in i leken med Cassador. Jag säger inte att jag inte skulle köpt honom men att jag inte skulle gett mig in i unghästklasserna utan tränat mer och tävlat mindre. Men men, alltid är man klok efteråt...