Fick en liten fråga där en läsare, bloggar HÄR, ville ha lite bakgrundsinfo och jag tänkte dra det i ett inlägg nu :)

 

 

Jag började på ridskola när jag va 6 år, som många andra, men fick sluta på rida när jag va runt 9 år för min lillasyster var allergisk bland annat. Sen har jag pysslat med stora arbetshästar för de va dem som befann sig närmst där jag bodde, satt väl någon gång på dem men mest handskades jag med dessa stora djur från marken. Jag tror att ardennerna, som är ena otroligt vackra hästar, gjorde mig helt orädd för storlek och hästar i huvudtaget. Sen när jag kom upp i högstadiet följde jag med kompisar till ridskolan då de hade antingen foderhäst eller egna hästar. Red inte så mycket på dem utan fick ha någon foderhäst över jul och så, sen fick jag följa med till ett annat stall där jag fick min första riktiga foderhäst och jag tror jag gick i 8:an. Hade honom i cirka 6 månader och gick därefter över till en helt underbar Connemara ponny som kunde hoppa riktigt bra. Lärde mig väldigt mycket på honom trots att han va en unghäst på runt 7 år tror jag. Han va väldigt osäker och slängt av många ridskoleryttare, men även det gjorde att jag skapade ett lugn och envishet. För en osäker häst behöver en som verkligen visar vägen, bestämd men otroligt mjuk och konsekvent. Jag hade nog honom i 1-1,5 år, sedan började jag gymnasiet och skulle satsa på skolan. Hade ingen häst under hela gymnasiet utan då va det fokus plugg och killar, men red hos någon kompis då och då. Sen efter gymnasiet blev jag otroligt sugen på att dra och jobba med hästar någonstans, åkte då till Italien och jobbade i 2,5 månad. Red 5-7 hästar om dagen och ENBART det. En dag blev jag så uttråkad så jag ställde mig och mockade med personalen =D Älskar ju allt pyssel runtomkring, inte bara rida, skulle aldrig klara av det i stora hela.

 

När jag kom hem från Italien va jag sugen på en foderhäst och hade en kompis häst i nästan ett år, tävlade den pyttelite, sedan såldes denna häst till en tjej som jag fortfarande har kontakt med och förhoppningsvis kommer hon ner nästa vecka. Ibland klickar det mellan okända människor bara sådär och den där burken är ju inte så dum att kunna hålla den vänskapen vid liv. Sen åkte jag till USA en sväng och när jag sedan skulle komma hem igen bestämde jag mig för att köpa mig en fölunge, bara så där. Det va absolut ingen som låg på mig, mina föräldrar kan inget och det var isf tvärtom från mina vänners sida att jag INTE skulle göra det. Men jag ångrar inte den resa jag och Corvette fick göra tillsammans, med verkligen med och motgång. 

 

Mina mål med hästarna NU och för all framtid är att de ska må bra och ha roligt, de korta liv de får ha här på jorden. Jag har haft lite för höga krav på både mig och hästarna och tagit lite mycket förgivet. Jag fattade inte att det krävdes så mycket mer än bara träning, träning och tävling, det krävs erfarenhet och tid från mitt håll och det skaffar man inte på en månad eller ett år. Däremot kan jag titta tillbaka bara 2 år och se en enorm skillnad på mig själv, även många andra har sagt det till mig som sett mig kämpa under denna tid. Så mitt mål är att fortsätta kämpa med mig själv, min utveckling på hästryggen och suga åt mig så mycket kunskap hos erfarna människor som jag stöter på. 

 

Corvette: Hon kommer att stanna hos Caroline Bågfeldt på obestämd tid. Jag vill se henne lycklig och glad, det kan hon inte vara hos mig just nu då hon kräver tid och en bättre plats att stå på. Jag kunde inte valt en bättre plats åt Corvette just nu, det kändes och känns helt otroligt bra och jag trodde aldrig jag skulle känna så men det gör jag. Caroline och Corvette är så värda varandra <3

 

Cassador: Denna häst har så mycket kvaliteter och är verkligen inte lätt att rida, därför var jag tvungen att backa några steg då jag inte hängde med. Bara för att en häst hoppar höghus går det inte bara att tuta och köra, han kräver så otroligt mycket från mig just nu att jag måste göra 10 rätt av 10. Nu efter Helenas behandling hoppas jag att vi kan jobba som ett team igen, för jag vill aldrig fajtas mot honom igen, så fort jag känner av det där, då backar jag. Han är så otroligt känslig denna kille, men ändå tuff på samma gång. Du kan styra mot 99 hinder av 100 och han hoppar det. Vi tillsammans har fått en enorm envishet och självförtroende, jag hoppas bara att vi kan hitta det igen och ge 100% på banan. Utan att jag ska behöva ha ett helvete på framridningen... Men vet ni vad, idag red jag honom första gången sen tävlingen och det var en dröm ska ni veta. Cassador va i slutet en lycklig häst och jag va en överlycklig ryttare. Jag drog av honom allt och han gick lös efter mig och myste <3 Inte ett bett eller nyp, bara massa mys... lycka!!

 

När allt klaffar för Caroline och Corvette finns det inget som hindrar dem på banan. Corvette är en stentuff brud och har hjärtat på rätt ställe och skulle ryttaren missa lite hjälper hon gärna till. Cassador har även han stort hjärta och jag tror faktiskt att vi kan gå hur långt som helst, med tanke på vilka som dragit i honom flera gånger, jag är ju inte dum :) Som för alla, träna, träna, tävla och skaffa sjukt mycket erfarenhet och kunskap. Jag har till exempel fått en enorm kunskap om beteende och equieterapeut, man måste verkligen ta hand om sin häst och checka läget vad allt säger och hur hästen verkligen mår. Tänk på det kära vänner :)

 

 

 

Första bilderna, första träffen och ja, ni kan själva se första intrycket. Corvette älskade redan som 3 månaders bebis att mysa och gosa. Hur många fölisar gör det?? =)