Jag vet inte vart jag ska börja, men jag börjar väl från början kanske :) Jag åkte till Bjärbäck helt själv med min lilla prins. Han är hur snäll som helst i all hantering på marken, lastar sig själv och står hyffsat stilla när jag fixar allt. Men jag kände väldigt många där så Bästa Sara Ekman hjälpte mig på framhoppningen. 

 

Jag lärde mig först banan tillsammans med min tränare Amanda, sen gick jag även banan, kändes inte alls så svår för Cassador men de hade en linje genom pullmannagraven och det har vi aldrig ridit igenom innan, då jag aldrig får tid att träna på hemmaklubben. Men det brydde han sig inte om, sedan hade de ett jokerhinder som sistahinder där man fick välja att hoppa en oxer eller ett maxat räcke på säkert 135 i uppförsbacke, då ni som läst mitt tidigare inlägg ang Akumulator så får de maxa hinderna på max 10 cm över. Det sista räcket hade två stycken bommar högst upp och inga blommor eller något under. Vi har heller aldrig tränat på just det så jag bad Sara göra ett sådant räcke på framhoppningen och det hoppade han superbra på.

 

När jag började rida fram i skritt och trav va han lugn, som vanligt. Men sen i galoppen så blev han helt störd, spänd, jävlig, het och ja... han va överallt. Jag vet inte hur många vi var i vägen för och jag skämdes, så otroligt mycket, det är inte alls roligt när han är sådan. 20 dagar sen sist vi tävlade och denna häst behöver gå varje helg för sitt psyke. Om han hade haft ont, skulle han inte älska att hoppa så mycket som han gör. Varje gång jag vänder upp mot ett hinder så har han ett sjukt magiskt sug som till och med slår min Camaro Corvskrutt. Han är så jäkla fokuserad på att ta sig dit, ta sig över och göra 200 % rätt. Eftersom det tog så lång tid på framhoppningen med räcket, då han inte direkt tar sig dit smärtfritt så ropade de upp mitt namn när jag red förbi ingången när jag va klar med räcket. Haha, jag tittade då bort mot hinderna och såg en maxad oxer, red mot den, hoppade superfint och sen var vi klara. haha. Knäpp ryttare och knäpp häst, vi passar nog rätt bra ihop.

 

Väl inne på banan, så va han lite uppe i varv så vi skrittade runt medans den ryttare som hoppade gjorde sin runda. När ryttaren innan mig började hoppa travade jag runt nästan hela banan och visade han hinderna och vägen vi skulle ta genom pullmannagraven ex. Sen när vi fick startsignal kände jag direkt för att köra på en saferunda för oss båda två, ha bra tempo men inte sikta på toppplacering. När jag vände upp mot varje hinder och han bara drog så höll jag ett stadigt tag i tyglarna och sa "wooooooooow", samtidigt som jag slappnade av i hela kroppen och kände mig lite tung. Inte alls spänd eller ostadig som jag va tidigare, shit, känner verkligen att jag har vuxit som ryttare när det gäller Cassador och hans heta tempo. När han är explosiv så måste jag vara tusen gånger tvärtemot, annars blir det pannkaka. Lugn, stilla och lite tung i baken. Ja ni kan själva se rundan, behöver inte berätta mer om det. Han va inte i och nuddade en en endaste bom, han kändes så otroligt fin i alla språng och Amanda tyckte också rundan såg fin ut. 

 

 

Det var över 100 starter i denna klass, men på grund av vädret, störtskur och dunderåska så fick bara 51 starta och jag är så glad att jag startade som 26. Vi låg på placering men eftersom inte alla fick starta så hamnade vi precis utanför, synd, men jag är så glad att jag fick starta och att det gick så bra. Nu är jag mer taggad inför i morgon, en 120 A:0.A:0 ska ridas och jag hoppas att min Trollunge är sugen på en speedad omhoppning för detta blir sista innan vilan och fäller flygplanet bara in sina ben i tid så ska vi bannemig vara i toppen :)

 

 

 

 

 

 

 

Vill tacka alla undebara människor som jag träffar under en tävling, speciellt HFK:are som jag lärt känna under just tävling. När jag hade lastat ut Cassador och gjorde iordning honom så red det förbi en tjej som frågade om jag hade ridit, vi pratade lite och önskade mig sedan lycka till. Helt underbara och vackra männsikor, ni gör mig så himla glad och jag älskar verkligen denna sport. Jag har även lärt känna underbara människor genom bloggen och Instagram, Sara Ekman är en fantastisk tjej som kämpar hårt med sina hästar. Denna fina vän hade jag aldrig lärt känna om jag inte hade bloggat. <3