Som ni själva har märkt så har jag de senaste dagarna öppnat upp mig väldigt mycket för er. Mer än jag någonsin själv hade trott jag skulle kunna göra. Visst är jag en öppen person som kan prata om allt mellan himmel och jord men några saker i livet brukar vi hålla för oss själva. Tror vi alla har en sådan kista som vi lägger saker i och sedan slänger nyckeln.

Jag har även varit lite rädd för bloggvärlden, rädd för er, rädd för vad ni ska tycka och tänka om mig som människa. Hitta brister, mörka hörn och rent av spy elaka kommentarer. För det har vi ju sett att det finns många som är bra på. Speciellt om det börja gå lite bra för någon, någon med mer "status", kändisar, vinster och filmer som vi lägger upp där vi rider. Även om vi lägger upp en bild och råkar skriva fel namn i rubriken eller skriver fel i en text vi lägger upp. Ni som vill skada och såra människor, ni hittar alla kryphål som finns och finns det inga skapar ni ett.

 

Jag vill med detta inlägg berätta för er att det finns underbara människor där ute som är värda all energi man lägger ner här på bloggen. Jag valde inte att blogga för att bli bloggkändis, jag valde att blogga så jag kunde välja en annan plats än FB att dela med mig utav mitt liv och speciellt mitt underbara hästliv som jag fick som 22 åring. Mitt liv har inte varit en dans på rosor men jag ångrar ingenting, jag är den jag är idag på grund av denna underbara resa, motgång som medgång. 

 

Det jag minst kunde ana var att man kunde finna vänner genom bloggen. När jag går in på en blogg och ger mina synpunkter och kommentarer så räknar jag inte med att få ett besök, eller kommentar tillbaka och minst inte en ny vän. Men visst önskar man det första, och gärna det andra och det tredje vore ju alldeles underbart.

 

Den 2 juli fick jag en kommentar. En helt vanlig kommentar där en tjej skrev att jag hade en fin blogg och bad mig gärna gå in och kika på hennes nystartade blogg. Jag gick in dit och gav en kommentar och önskade henne lycka till med sin nya och fina blogg. Samma dag fick jag en kommentar till av samma tjej, hon gillade en bild som jag hade ritat själv. 3 dagar senare får jag en kommentar till, hon gillar min bikini och frågar vart jag köpt den. 2 veckor senare kikar hon in igen och tyckte om ett linne jag hade köpt och frågade även då vart jag hade köpt den. Dessa kommentarer är helt vanliga som vi ser, läser och skriver sådana varje dag. Och jag svarar självklart henne och går in och kommenterar hennes blogg.

 

Den 28 Juli, jag skrev ett helt vanligt inlägg på min blogg och hon svarade "Åh vad gott! Och vilka minnen det väcker från när man var liten. Det var längesen jag åt klappgröt! Muums" och 2 dagar senare "Jag längtar till att få läsa vad du har att berätta! Fina du." dessa kommentar kanske ni tycker är helt vanlig men nej. Efter att ha gått in på min blogg flera gånger och gett mig fina kommentarer så ville jag veta mer om denna människa som gör samma sak som jag. Går in på bloggar, skriver fina saker som man verkligen menar och bryr sig om andras bloggar och personen som sitter bakom. Det gör enbart bloggare med STORT hjärta och medkänsla. Inte ger samma kommentar som alla andra får, ex "Hej, hur mår du idag?", "Hej, vilken fin blogg"... och sedan efter någon vecka ser man samma kommentarer från samma tjej på min blogg igen. Då vet man att personen i sig inte är seriös eller försöker bara att jobba upp sin "status".

Jag vill nu berätta för er om denna HON jag har skrivit om och tillägna detta inlägg till min nya, fina och underbara vän, Caroline Ekholm. Vi har enbart kännt varandra lite mer på riktigt i några dagar men känns som mycket längre än så, vi kan redan prata om allt mellan himmel och jord. Tyvärr är avståndet mellan oss ett litet hinder att ses men en Stockholms horse show eller en Show i Göteborg är redan bokad!! Jag planerade redan igår att jag skulle skriva ett fint inlägg om denna underbara människa och nya vän som bloggen har gett mig, men hon hann före.

 

 

Jag svarade med gråten i halsen

 

Jag vill dela med mig utav denna fina och helt magiska upplevelse. För vad kan vara vackrare än att finna en vän, en själsfrände och någon som man kan öppna sitt hjärta för?? Jag vet att vänner växer inte på träd, och hittar men en i ett träd så kan de vara ruttna. Tyvärr märker man inte det på utsidan fören man har tagit ett bett. Alla går vi igenom falska vänner, få stå emot elaka kommentarer och kastad skit bakom ryggen. Jag hoppas bara att alla en dag finner sina riktiga vänner, de som finns där och stöttar en när tråkiga saker inträffar och kan glädjas när något fint har hänt.